12 timmar på "akuten"

Nu är jag helt slut efter 12-timmars-skiftet på akuten- trots att det som kallades Emergencia inte var något jätteakut idag. Åkte strax efter sju och kom hem nu vid nio. Imorgon börjar jag kl halv åtta så om jag vore bättre på att prioritera sömn så borde jag gå och lägga sig nu direkt. Imorse kom vi försent för första gången då vi inte riktigt fattade varifrån bussen skulle gå. Det slutade med att vi tog en taxi- liksom vi gjorde hela förra veckan. Imorgon ska vi göra ett nytt bussförsök. Många har varnat oss för att åka buss men samtidigt har andra varnat oss för att ta taxi. Att vara ute och promena i distriket sjukhuset ligger i verkar ännu mer livsfarligt. Vi får helt enkelt pröva oss fram. Ikväll blev vi hemskjussade av vår handledare på sjukhuset. Han gick inte med på att släppa av oss vid mataffären ett kvarter bort från vårt hus för han ville inte ha ansvar för att nått skulle hända oss. Det kändes aningen överdrivet men det är svårt att veta vilka varningar man ska lyssna på. Hur som helst så släppte han av oss vid vårt hus och sen gick vi tillbaka till mataffären och köpte mat från en peruansk snabbmatskedja.

Jag trodde jag skulle se en massa trauma på akuten idag men det var inte så farligt. (Inget kommer förhoppningsvis överstiga min första dag här då jag kastades in i två stora komplicerade operationer, varav den enas bedövning inte verkade funka). Akuten för ortopedi idag var mer som en mottagning i ett rum utanför själva akuten. Det finns bara en akut operationssal och i den prioriterar de oftast annat än ortopedi. Idag har det mest varit patienter som kommit för bedömning av rötgenbilder och frakturläkning. Sen har vi druckit kaffe typ fem timmar. Mkt oväntat med tanke på hur stressiga de andra dagarna varit. Det roligaste idag var att få lägga ett cirkulärgips på en radiusfraktur. Jag har märkt att det inte krävs särskilt mycket av mig praktiskt utan jag måste verkligen säga till om jag vill göra någonting. Däremot verkar min handledare älska att visa röntgenplåtar och börjar förvänta sig att jag ska kunna olika peruanska behandlingsmetoder för olika frakturer. Det är verkligen kul men jag vet inte hur mycket glädje jag kommer ha av det när jag kommer hem. Jag hoppas att det är rätt så likt...