Ciao!

Nu har mina drygt tre månader i Lima passerat och jag packar resväskan för att bege mig hem igen. Det har varit en fantastisk tid och jag hoppas kunna återvända hit någon gång i framtiden. Just nu längtar jag dock hem till allt bra som finns i Sverige. Det har varit jättekul att blogga och TACK alla som läst min blogg!
Vi ses hemma...

Öken och hav

I lördags reste vi med buss ca fyra timmar söderut och genom en massa öken för att nå nationalparken Paracas. Att komma dit var för mig som att kliva rakt in i boken Den gamle och havet. Det var lugnt och fridfullt och överallt fanns små fiskebåtar. Imorse for vi på en båttur och såg sjölejon, delfiner, pingviner och en massa fåglar.

Paracas

Sjukhuskläder

Här är en bild på vår handledare. Så här snyggt klädd är hon varje dag på jobbet. Jag trivs dock bättre i sjukhuskläder när jag är på sjukhuset. Det är väl kanske en vanesak också- precis som att vi i Sverige aldrig lämnar sjukhuset i arbetskläderna. Men här lämnar man inte in sjukhuskläderna för tvätt utan man måste ta hem och tvätta dem själva. Därför reser all personal till och från sjukhuset i arbetskläderna. Eftersom jag och Anja inte har några skåp eller något ställe att byta om på så åker också vi till och från sjukhuset i våra arbetskläder. (Dock lånar man nytvättade kläder inför operationerna). Idag bjöd vår handledare spontant ut oss att äta lunch på en riktigt fin restaurang med buffé. Eftersom vi inte var förberedda hade vi bara våra operationskläder från Uppsala. Det kändes lite som att komma till en maskerad där ingen annan var utklädd.

Brazzini

Ikväll har jag och Jakob gjort ett studiebesök på forskningsinstitutet Brazzini där min kontaktperson från universitetet, Tamara, forskar om adulta stamceller. På institutet gör de auto-transplantationer vilket innebär att de tar ut celler från benmängen, centrifugerar fram stamcellerna och sen för in dem i ett kärl (på samma person) så nära den kroppsvävnad där de ska vara som möjligt. Där kan stamcellerna sen förvandlas till vilka hjälpande celler som helst och ersätta skadade celler. Det är verkligen häftig forskning och de kunde visa lovande resultat för parkingson, diabetes och flera andra degenerativa sjukdomar.

Jakobs resa

Hallå! Nu har jag kommit tillbaka efter två dagars blixtvisit i Huaraz. Den ena dagen tillbringades i sängen med förmodad höjdsjuka, feber och illamående. Den andra dagen var jag lite bättre och kunde gå en liten vandringstur i trakterna runt Huaraz med min guide Michael. Till min stora förvåning fann jag en sorts kaktus som fanns med i min biologibok på förra kursen. Den ser ut som den nedre delen av växten i ca: 10 år och sedan sjuter den ut sin stam vid optimala förutsättningar som ses på bilden och sprider sina frön för att sedan dö.

Oväntat besök

Utöver myror och kryp i rummet som äter upp väggarna fick jag en objuden gäst i natt. Kl ett vaknade jag av att en främmande man kom in i mitt rum. Låset på dörren är trasigt. Jag blev livrädd men det blev den fulla främligen också. Efter det la jag en madrass framför dörren så att det skulle vara svårare för någon att öppna. Tanken var att om nån öppnade dörren igen skulle madrassen flyttas och välta min bokhylla över sängen och jag skulle vakna. Det tyckte jag var en smart idé i natt men det var inte lika smart när Jakob kom tillbaka till Lima tidigt i morse...

Diabetes ja...

Läste precis målbeskrivningen för den här placeringen på endokrinologen och det verkar inte som att något som helst fokus ligger på diabetes. Nu måste jag verkligen börja plugga och försöka komma i kapp med utbildningen hemma. Jag kommer måsta gå i ide i maj för att ha någon som helst chans att klara den här tentan! Men jag har ju gjort en massa andra roliga saker istället i vår...

Endokrinologen

På endokrinologen handlar allt om hormoner och min handledare är en av Perus ledande experter på diabetes. För första gången här har jag en kvinnlig handledare, vilket är superkul! Jag tycker diabetes är jätteintressant så den här placeringen är verkligen inspirerande. Dessutom är hon bra på att undervisa och rolig att titta på. På fredag ska jag försöka ta ett foto på oss tillsammans. Hon har kort lila/rött hår, är max 130 cm lång, har höga klackar och slingringa blommiga klänningar. Här är det inte lika strikt med sjukhuskläder som hemma. Dessutom är hon utsmyckad med stora örhängen, halsband och armband.
I Peru är det mycket ovanligt med diabetes bland barn men idag kom det in en pojke med diabetes. Hans första kommentar när han kom in i undersökningsrummet var att vi såg ut som helan och halvan. Igår när Anja var med fick vi frågan om vi var hennes livvakter. Vi känner oss redan som jättar i det här landet så den kommentaren gjorde inte saken bättre.

Imorgon kommer Jakob tillbaka och jag räknar timmarna. Mest för att träffa honom förstås men också för att se hans bilder från staden Huaraz, där Perus högsta berg ligger. Hade jag haft mer ledig tid här hade jag definitivt rest dit.

Universitetet

Idag sa vi hej då till universitetet, blev fotade och fikade med våra kontaktpersoner. Här på fotot är en av våra kontaktpersoner i gult och sen spex-gruppen runt omkring. Imorgon ska vi besöka ett forskningsinstitut där de forskar om stamceller. Det ska bli jätteintressant för jag har aldrig fattat hur en stamcell ser ut. (Syns de änns?)

Nu är jag och Anja på endokrinologen tillsammans på samma sjukhus. Det är sååå skönt att vara tillsammans! Under våra tre månader här så har vi bara varit på samma sjukhus en endaste vecka. Och det har varit jobbigt att alltid vara ensam. Mitt utseende sticker ut och därför får jag alltid en miljon frågor. Det är förstås väldigt vänligt och trevligt att folk är intresserade men nu har jag svarat på samma frågor för många gånger. Det har varit lärorikt att vara ensam student men oj vad jag ser fram emot att komma hem till Uppsala och vara med mina klasskompisar och att bara få vara en i mängden igen. Jag ska rekomendera att universitetet här i fortsättningen låter utbytesstudenterna vara på samma sjukhus. Allt blir så mycket lättare när man är två.

Sista veckan

Jakob packar sin ryggsäck för att resa upp till bergen i norra Peru några dagar. Själv förbereder jag mig för att åka till universitetet imorgon för sista gången. Jag har fortfarande fem dagar praktik kvar men imorgon ska jag och Anja säga hej då till universitetet och våra kontaktpersoner här. Vi lyssnar på radioprogrammet Mammas Nya Kille och det känns nästan som att jag är halvvägs hemma. De här sista dagarna ska jag ha praktik på endokrinologen, handla presenter, ha en avskedsfest i huset och bara njuta av lugnet här. För även om Lima är en stökig stad så har min tid här inneburit så mycket ansvarsfrihet. I helgen ska jag och Jakob fara till nationalparken Paraccas som ligger tre timmar från Lima. Sen på tisdag packar vi väskorna för sista gången här och far till flygplatsen. Vi har hittat bubblor till salu. Tänk va roligt det vore att ha en gammal bubbla i Uppsala... då kunde man åka på roadtrip i sommar.

Marknad

En underbar helg

Jag och Jakob hade glädjen att få följa med mammas guidegrupps buss i helgen runt om i Lima och tack vare det har vi sett en massa nya och gamla platser. Vi har varit på matmarknaden i Surquillo, besökt centrum, katedralen, arkiologiska museet, guldmuseet, vattenparken och inka-marknaderna. Den här bilden är från min favoritpark i Lima-Kärleksparken.

Peruansk pedikyr

Jakob

Nu har äntligen Jakob landat. Vi har inlett hans vistelse här med sightsing runt om i Miraflores. Jag har försökt visa alla mina bästa restauranger och cafeer så nu sitter vi rätt mätta och dästa i vårt lilla takhus. Vi har också varit förbi på inka-marknaden där jag har köpt ett par sandaler. Imorgon ska vi göra ett nytt försök och se om pedikyr-stället är öppet och i så fall behöver jag ett par skor med öppna tår. Till min stora glädje har Jakob lust att följa med och visst borde väl även en pistvakts fötter må gott av lite pedikyr...

Imorgon kväll kommer också mamma tillbaka efter hennes rundresa i Peru. Det ska bli spännade att höra mer om hennes äventyr.

Två veckor kvar

Det är otroligt vad tiden har gått fort sen jag kom hit. Vet inte om det är ett ålderstecken eller om det bara betyder att jag trivs väldigt bra här. Imorgon kväll kommer Jakob och sen åker vi hem tillsammans om två veckor.

Lite fashion!

Äntligen har vi hittat en juste klädbutik här i Lima. Den heter Pulga och säljer kläder gjorda av unga peruanska designers- I like! Den ter sig mer som en second-hand-butik eftersom det bara finns ett av varje plagg. Efter att ha provat ett dussintal klänningar fann vi tillslut varsin favorit. Och jag tror definitivt att vi kommer tillbringa mer tid i dessa provhytter.

Anestesi

Den här bilden är från när vi hälsade på en medicin-man i Amazonas. Han visade en massa traditionella mediciner och vi fick smaka på en ört som bedövade tungan. Sen skulle han visa en ritual (som skulle hela mig) och började slå på mitt huvud medans han rökte en cigarett och blåste röken i mitt ansikte. Det var intressant i tio sekunder och sen väldigt jobbigt bra mycket längre. Efteråt var jag alla fall helad. Sedan förra veckan är min placering på anestesiologen här. För den som inte vet så är det anestesiologerna som söver patienterna inför operationerna. Redan första dagen började de prata om hur indianerna hittade det muskelavslappnade medlet curare, som man fortfarande använder. Indianerna hade det på sina pilar som de sköt fåglar med. Här skjuter man inte patientena med bedövningpilar även om det vore en rätt så roligt tanke. Jag hinner tänka mycket under den här placeringen för anestesi är lite långtråkigt. I Sverige (har jag hört) har vi anestesi-sköterskor som övervakar patienten efter sövningen men här i Peru är det läkaren som sitter och väntar hela operationen. Idag var jag med på ett hjärtklaff-byte och den operationen tog hela dagen. En anestesiolog som jag träffade förut på urologen fördrev tiden med att spela Game-boy. Mina handledare nu fördriver tiden mellan sövning och uppvakning med att sitta ute i korridoren och snacka med sina kollegor vilket efter fyra-fem timmar blir rätt absurt segt. Hur som helst så gillar jag ändå verkligen anestesin. Jag lär mig mycket och det är helt klart en av mina intressantaste placeringar här hittills.

Fler foton från Amazonas

Nyårslöfte

I helgen har jag gjort ett nytt försök att tvätta mina regnkläder som möglade i Amazonas. Det regnade egentligen bara en timme varje dag men pga den höga luftfuktigheten så torkade inget. Mitt förra års nyårslöfte var att bara köpa tio klädesplagg (bortsätt sencond-hand) under året. Det här årets nyårslöfte ska istället vara att försöka vara så snygg som möjligt. Och även om jag inte gillar parfymer och sånt så ingår det alla fall att inte lukta mögel. Jag tror faktiskt att jag kommer lyckas. Alla fall med det sistnämnda.

Påsk-bilar

Ok, i förra inlägget skrev jag att vi satt under stjärnhimlen men det var en liten osanning som smög sig in. Jag tyckte väl att det lät bra. I själva verket gör all smog över Lima att man inte ser så värst mycket av stjärnorna. (Annat var det i Amazonas.) Och även så här fina bilar kan bidra till smog.

Skärtorsdag

Det var stängt på manikyr-stället så vi unnade oss frappuccino och cappuccino på Starbuck's istället. Att komma dit var lite terapi för mig för jag har inte vågat då dit tidigare. Första veckan när jag och Anja satt på den uteserveringen som ligger närmast Starbuck's körde plötsligt en bil upp på Starbuck's uteservering, krossade glaset och skadade flera personer som fick föras med ambulans till sjukhus. Jag tror inte att någon skadades allvarligt men det var ändå väldigt obehagligt och jag fick en läskig första bild av Lima. Efter det har jag inte sett några olyckor här och insett att det nog mest var en olycklig slump. Igår var alla fall en underbar ledig dag som avslutades med att sitta uppe på taket under stjärnhimlen med några avsnitt av Desperate housewifes.

Glad påsk!

När mamma kom hit förra helgen fick jag ett stort påskägg med godis och några svenska tidningar. Nu är jag ledig från min placering två dagar och ska bara njuta av påsken. Godiset är tyvärr slut men jag har tidningarna kvar. Idag fick jag dessutom ett paket från Jakob som han skickade för två månader sen. Det innehöll en skiva med alla mina favoritartister- inklusive honom själv. Imorgon ska vi alla tjejer i huset på pedikyr och manikyr. Jag hade glömt bort det så jag klippte mina naglar superkort igår. Får skylla på att sjukhuspersonal hemma ändå inte får ha långa färgglada naglar med blommor på.

Inte lika rädd

Jag har upptäckt att det är rätt så säkert där jag bor. Behöver inte längre vara livrädd när jag går och handlar kl åtta på kvällen. Första veckan här vågade jag knappt gå ut själv mitt på dan. Jag vet att man inte ska bli övermodig nu men jag glädjs ändå åt att kunna slappna av lite mer. De senaste veckorna har jag vågat gå ensam här i området kring tio-elva på kvällarna och i fredags åkte jag ensam buss från sjukhuset vid sju-tiden. Sen kan man ju alltid ha otur. Det närmaste att bli rånad som hänt mig är att jag fått tillbaka falska pengar när jag har handlat. Det cirkulerar en massa låtsaspengar här vilket är sjukt irriterande. Men det allra mest irriterande i den här staden är ändå tveklöst trafiken. Trots alla fina bubblor.

Idag for pappa hem efter två roliga veckor. Mamma har kommit till Peru och är i Cusco just nu. Hon kommer tillbaka till Lima nästa helg och då kommer också Jakob vara här. Jag längtar!!

Palmsöndag

En volvo på min gata

Kardio och gastro

Det har varit fullt upp den senaste tiden. För att få ledigt under min vecka i Amazonas behövde jag jobba dubbelt nu de senaste dagarna + lördag. Min placering nu har varit kardiovaskulär-kirugi. Jag har fått vara med och assistera på en massa spännande operationer och alla som jag träffat har varit supertrevliga. Det behövdes verkligen för min förra placering, som var på gastrokirurgen, var en riktig katastrof från början till slut. Handledarna var antingen sura och taskiga eller så drog de vulgära sexskämt på min bekostnad. Sista dagarna ville jag inte stiga upp ur sängen och så här i efterhand önskar jag att jag hade legat kvar. Efter två ljumskbråck-operationer sista dagen svimmande jag av någon slags koldioxidförgiftning som jag fick genom att andas i ett felkonstruerat munskydd med vesir. Hemma i sverige har vi dessa vesir om man vill skydda ögonen från stänk- och här i Lima vill jag verkligen göra det eftersom de inte håller koll på sina blodsmittor såsom hemma. Tyvärr finns det sällan skyddsglasögon och deras munskydd med vesir använder ingen för att det blir imma på vesiret när man andas eftersom luften inte kommer ut. Strax efter att jag svimmade gick jag ut från operationen och vilade en stund (rätt så chockad) och när jag kom in igen hade de avslutat och gått iväg. Sen när jag då gick tillbaka till avdelning var alla på lunch så jag avslutade placeringen utan att säga hejdå till någon. När jag berättade om det hela för min kompis Lars, som pluggar turism och matlagning här, så insisterade han på att jag framöver skulle använda hans kock-glasögon. Numera ser jag därför alla operationer genom dessa kock-glasögen, vilket dock på sjukhuset förblir min hemlighet.

Foton

Regnskogen

Resan till Amazonas har varit fantastisk! Vi har sett massa otroliga fåglar, apor, delfiner, fjärilar och småkryp. Där vi bodde fanns ingen elektricitet så vi gick och la oss när det blev mörkt och gick upp när det ljusnade, 3.5 grader från ekvatorn. Jag skulle gärna ha stannat längre, det var så avkopplande att vara där- helt borta från civilisationen.