Presentationen

Igår höll vi vår presentation om utbytet inför alla första-års-studenter på vårt universitet. Den handlade bl.a. om uppsala, stipendiet, varför vi ville resa till peru, de två peruanska studenternas praktik i sverige och vår praktik här. Föredraget gick över förväntan och efteråt kändes allt som frid och fröjd- i ungefär 10 minuter. För då kom dekanus, universitetets chef, in i aulan och vi fick höra att vi skulle ha väntat med presentationen tills han kom. Därför behövde vi dra hela vår powerpoint en gång till inför alla 230 studenterna. Hoppas de tyckte den var lite intressant första gången...

Vardagsrummet.

Kärlek vid första ögonkastet. På kvällarna sitter det alltid någon och kollar på film/tv eller spelar kort. Det är som korridoren jag förr alltid önskade att jag skulle hitta. Köket är förstås som ett vanligt gemensamt studentkök. Ja, ni vet.

Svindel

Igår började jag min urologi-placering på sjukhuset Rebagliati. Det är Perus största sjukhus, 15 våningar högt, och rätt så modernt. Min avdelning ligger på tolfte våningen och de har fönstrerna öppna. Jag försöker sätta mig så långt ifrån dem som möjligt men kan ändå känna mig lite yr. Det mesta har hittills handlat om prostator och knipövningar. Jag har fått en ny handledare med ett lite annat patientbemötande än jag är van vid. Igår rekomenderade han en överviktig kvinna att gå ner 25 kilo genom att dricka vatten och göra knip-övningar. För att demonstrera vände han sig om framför hennes ansikte och spände skinkorna ett par gånger. Jag ville verkligen säga något snällt till den stackars kvinnan men visste inte riktigt vilken roll jag hade. Helst hade jag satt på mig osynlighetsmanteln.

Idag sa min handledare att patón, som de uttalar mitt efternamn, betyder "big duck". I helhet blir mitt namn då den ljusa stora ankan. Jag orkar faktiskt inte bry mig. Det känns mest skönt att förstå varför många artigt skrattar när jag blir presenterad.

Shopping på Jockey plaza

Helgen har bl.a. ägnats åt shopping. Förra veckan fick vi veta att vi ska hålla ett föredrag för 230 studenter här. Och det blir redan nu på onsdag! Eftersom universitetet vi har utbytet med tydligen är en privatskola så har just de byggnaderna (och eleverna) visat sig vara supermoderna och lyxiga. Inte som jag trodde när jag packade resväskan hemma i Sverige och planerade för att se så trasig och fattig ut som möjligt. Jag har idag därför inhandlat en knälång svart kjol och ett snyggt linne. Föredraget ska handla om utbytet och Uppsala och de vill att vi ska visa bilder. I nuläget har vi inga men hoppas kunna hitta på internet. Känns helt klart nervöst. Tror jag kommer måsta förbereda mig ord för ord. Idag på klädbutiken spelades Ace of Base på radion. (!) För första gången förstod jag textraden "Life is demanding without understanding".

Pre-Inca

Ikväll var jag och Anja på en guidad tur i ett arkiologiskt pre-inca-samhälle. Det var en pyramid och ruiner från 200 e.Kr. Området ligger bara några hundra meter från vårt hus och jag har hittills använt det som ett "el-ljusspår" för att löpträna utan att krocka med all trafik. För bara 25 år sen användes det även som fotbollsplan innan de fann pyramiden under gräskullen intill. Alla byggstenar var gjorda i lera och eftersom det aldrig regnar i Lima så hade en stor del av byggnaderna klarat sig.

Adiós ortopedía.

Idag har Clarita, vilket alla på sjukhuset kallar mig, praktiserat sin sista dag hos ortopederna. Det blev helt klart min sämsta dag hittills, tack vare att jag behövde förlita mig på mitt eget lokalsinne. Den första bussen åkte jag för långt med och fick sen gå tillbaka flera kvarter för att hitta till rätt gata igen och när jag väl kom iväg med nästa buss så gick jag av förtidigt och hamnade på fel sjukhus. Det hela slutade med att jag behövde återgå till taxiberoendet och kom försent. Att jag kom försent berodde även på att jag glömt mitt passerkort och inte blev insläppt på sjukhuset av vakterna. Dagen fortsatte i samma anda och när jag skulle tacka min handledare för två bra veckor kunde jag tyvärr inte säga det med den inlevelse som jag hade önskat. På måndag ska jag börja på ett annat sjukhus som ligger på samma avstånd men utan att man behöver byta buss.

Bubblor och café cortado

Det finns bubblor överallt i Lima. Idag har jag fotat röda, gula, blåa och gröna. Mina favoritbubblor hittills har varit en guldfärgad som jag såg i helgen och sen och en körsbärsröd taxi som passerade vårt hus ikväll. På sjukhuset idag tog vi förmiddagspaus och åt churros och drack underbar nybryggd expresso. Det allra bästa som hände var att vi lyckades ta bussen i morse. Äntligen börjar vi frigöra oss från taxiberoendet!

Helgens utflykt

Nu blir det lite omvänd ordning men jag tänkte att jag skulle berätta lite om helgen. På eftermiddagen i lördags kom en av våra handledare, Tamara, från universitetet och hämtade oss för att åka till en by söder om Lima där hennes farmor hade ett hus. Genuint peruanskt tänkte jag men blev sen ordentligt överaskad. Efter att ha åkt ungefär en timme kom vi fram till en grind med vakter och på andra sidan låg värsta lyxstället. Bara massa dyra bilar, tjusiga strandhus, trädgårdsarbetare, barnflickor, kökspersonal och planterade palmer och gräsmattor. Lima är verkligen ett klassamhälle, vilket jag inte alls varit beredd på att möta. Nere på standen badade vi sen med svarta delfiner (dock på lite avstånd). Sen åt vi lunch kl sex och bjöds efteråt på massa peruanska desserter. Plötsligt gick alla unga och la sig när kl var åtta. Vi som blivit förberedda på att vi skulle gå ut på en klubb förstod inte varför men det visade sig att de brukade sova fram till halv ett och sen vara ute mellan ett och fem. Det var tungt att anpassa sig... Jag var ordentligt negativ när alarmet ringde kl tolv (just efter att jag lyckats somna) men det blev sen en jättetrevlig utgång. Vi for till ett område med en massa matställen, pubar och klubbar. Vid femtiden kom vi tillbaka och vår värdinnas syskon kom hem vi niotiden- helt normalt tydligen- som att få en ny jetlag varje helg. Sen sov alla till typ halv ett då frukost serverades. En stor del av helgen tillbringade jag därmed med att ligga och vänta i sängen medans alla andra i huset sov. Tamaras farmor var jättetrevlig och det hela kändes otroligt generöst. Jag hade tagit med mig en present- en kortlek med svenska motiv på- vilket jag var superglad för i efterhand för den visade sig bli uppskattad. Ända sen vi kom till Peru har vi blivit så fantastiskt väl mottagna hela tiden. Sent på söndagkväll när vi kom tillbaka till Lima igen var jag helt slut men glad och kände att jag längtade tillbaka till verkligheten på sjukhuset.

Marknaden i Surquillo

I lördagsmorse gick vi till marknaden och köpte nötter, getost, grönsaker och frukt. Inte jättebilligt men däremot väldigt gott. Osten var inlindad i vackra gröna blad. Det var underbart att gå runt bland alla färger och dofter. Påminde inte så mycket om Folkes livs. Precis som att alla säger att vi kommer bli rånade så får vi även höra att vi kommer bli magsjuka snart men hittills har det gått bra. Vi dricker inte kranvatten men det verkar ingen göra. Det går dock bra om man kokar det först. Vi hade hört att det skulle finnas återvinning för soperna men det verkar inte vårt hus ha, vilket känns rätt synd för vi har köpt en massa vattenflaskor. Nu ska vi börja koka vattnet och ställa in flaskor i kylen.

12 timmar på "akuten"

Nu är jag helt slut efter 12-timmars-skiftet på akuten- trots att det som kallades Emergencia inte var något jätteakut idag. Åkte strax efter sju och kom hem nu vid nio. Imorgon börjar jag kl halv åtta så om jag vore bättre på att prioritera sömn så borde jag gå och lägga sig nu direkt. Imorse kom vi försent för första gången då vi inte riktigt fattade varifrån bussen skulle gå. Det slutade med att vi tog en taxi- liksom vi gjorde hela förra veckan. Imorgon ska vi göra ett nytt bussförsök. Många har varnat oss för att åka buss men samtidigt har andra varnat oss för att ta taxi. Att vara ute och promena i distriket sjukhuset ligger i verkar ännu mer livsfarligt. Vi får helt enkelt pröva oss fram. Ikväll blev vi hemskjussade av vår handledare på sjukhuset. Han gick inte med på att släppa av oss vid mataffären ett kvarter bort från vårt hus för han ville inte ha ansvar för att nått skulle hända oss. Det kändes aningen överdrivet men det är svårt att veta vilka varningar man ska lyssna på. Hur som helst så släppte han av oss vid vårt hus och sen gick vi tillbaka till mataffären och köpte mat från en peruansk snabbmatskedja.

Jag trodde jag skulle se en massa trauma på akuten idag men det var inte så farligt. (Inget kommer förhoppningsvis överstiga min första dag här då jag kastades in i två stora komplicerade operationer, varav den enas bedövning inte verkade funka). Akuten för ortopedi idag var mer som en mottagning i ett rum utanför själva akuten. Det finns bara en akut operationssal och i den prioriterar de oftast annat än ortopedi. Idag har det mest varit patienter som kommit för bedömning av rötgenbilder och frakturläkning. Sen har vi druckit kaffe typ fem timmar. Mkt oväntat med tanke på hur stressiga de andra dagarna varit. Det roligaste idag var att få lägga ett cirkulärgips på en radiusfraktur. Jag har märkt att det inte krävs särskilt mycket av mig praktiskt utan jag måste verkligen säga till om jag vill göra någonting. Däremot verkar min handledare älska att visa röntgenplåtar och börjar förvänta sig att jag ska kunna olika peruanska behandlingsmetoder för olika frakturer. Det är verkligen kul men jag vet inte hur mycket glädje jag kommer ha av det när jag kommer hem. Jag hoppas att det är rätt så likt...

Kuststaden

Strand med bra surfing bara tio minuter från vårt hus. Vågorna är dock förstora för att bada. Synd att jag inte kan surfa alltså. Kanske borde jag lära mig.

Äntligen fredag

Här är fredagen den 13de ingen potentiellt dålig dag som hemma utan här är det tisdagen den 13de som är otursdan. Det berättade min handledare under sin mottagning idag. Det kom femtio patienter mellan kl 8- 13 och ändå hade han alltid tid att förklara saker för mig. Många kom med gamla frakturer som inte läkt som det skulle. Här är det vanligt med psedoartros och osteomyelit. Sista timmen fick jag privat röntgenundervisning. Bara under förmiddagen har jag sett över hundra röntgenplåtar. När jag kom hem gick jag och Anja ut och åt rå fisk vilket är specialitén här. Ikväll ska vi ta det lungt för imorgon åker vi till en kuststad några timmar söder om Lima tillsammans med en tjej från universitetet. Vi ska bo hos hennes farmor till söndag.

El hospital

Nu har jag varit 3 dagar på sjukhusets ortopedklinik och det har verkligen varit intensivt med operationer, ronder med 14 patienter per sal och möten med nya "kollegor". Just nu har de peruanska studenterna sommarlov så jag är ensam kandidat, vilket är skönt. Jag får vara med mycket och alla verkar intresserade av mig och landet Schweiz. Standarden är mycket högre än i Nicaragua även om den inte är lika hög som hemma. Det som skiljer mest är nog att det är så mycket patienter överallt, mindre pappersarbete och inga datajournaler. Sen verkar allt oxå gå så snabbt. Kanske beror det på att jag inte fattar allt ännu. En sak jag fattat är att läkarna jobbar mer här än hemma. Min handledare jobbar mån-lör och upp till 12 timmar flera dar i veckan. Idag hade han sju planerade operationer. När jag gick vid 17-tiden var det tre kvar. Den här veckan har Anja haft inläsningsvecka men på måndag ska vi vara tillsammans på ortopeden vilket ska bli jätteskönt. Måndagar betyder akuten med vår handledare och då är man där mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen.

Att sitta på taket och se solnedgången.

Vårt hus tre månader

Första dan. Lima är verkligen fullt av kontraster. Universitetet var superlyxigt medan området sjukhuset ligger i är väldigt, väldigt fattigt.

Framme i Lima

Nu är vi framme i Lima efter två långa flygningar. Igår var vi på universitetet och träffade de som är ansvariga för utbytet och idag var första dagen på sjukhuset. Det har varit omtumlande men spännande. Hittills har vi blivit väldigt bra mottagna!!

Vi bor i ett stort hus med omkring tio rum. Här bor även andra studenter från frankrike, marocko, belgien och usa. Det gemensamma språket bli spanska vilket är kul- även om det förstås inte alltid underlättar för stunden.